Från Carl von Linnés resedagbok,
Göteborg 13:e juli 1746.

”Kvinnorna här i staden brukar i allmänhet kasta ett svart tygstycke, ett kläde eller en kåpa över sig, då de går ut på gatorna, liksom i de tyska städerna.

Efter aftonsången reste vi mot Bohus.

Saltkällan låg ödsligt på en sidlänt äng, 40 steg från Göta älv, mellan staden och skansen Göta Lejon. Vi smakade dess salta vatten. Källan var grävd i en lerhåla, som det inte kunde växa något gräs omkring. Traktens brist på skog är visst orsaken till att man inte har kokat något salt av källvattnet.

Olycklig kärlek hade sårat många, till stor del på grund av ett ogrundat rykte, som inte blivit utspritt av någon god människa, nämligen att den som blivit olyckligt kär kan bli fri om han smittar någon annan. En enda kvinna kan med denna eld bränna och fördärva hundratals unga män, drabbade av kraftig kåthet. Det vore därför bra om myndigheterna gav även dem som skadar en annan på det här sättet hårdaste straff, så att inte detta hemska ogräs får slå rot för mycket och skada Sverige.

Vid vägen bort mot Sahlgrens vackra sockerbruk låg Hospitalet, med 78 olyckliga personer. Man såg tydligt vad som skiljer en lycklig från en olycklig. Lossnar en skruv i hjärnan börjar förnuftet genast att stappla. Lycklig den, som lärt sig tänka som de flesta.

Läs mer av brevet här (pdf). ------------------------------------------